matsbayard

Mental förberedelse är nog det viktigaste för mig ;-). Att skriva ned
sina tankar känns bra och i och med att många frågar så beslutade jag mig att göra som barnen..jag bloggar! Nedan lite om min planering av turen till Kina!

Kommer vi hit?

När väl beslutet är fattat infinner sig genast massa frågor i ens huvud, för detaljerna har man ju inte granskat i beslutet ;-) . Hur mycket stigning är det, finns det kartor, hur tar man sig fram över en glaciär, har jag rätt utrustning? I takt med att frågorna dyker upp undrar man ju också om man har fattat rätt beslut. Den funderingen stärktes de första veckorna efter beslutet. Ju mer jag läste och skaffade information, ju mer insåg jag att detta inte är en lek! Men, nu börjar jag äntligen landa. Jag har stor respekt för det berg vi skall försöka bestiga och med respekt kommer sökandet av kunskap. Med ökad kunskap ökar tryggheten och jag börjar känna mig redo.

Vart var det jag då skulle, jo till Muztagh Ata 7546 möh, vilket är världens 43 högsta berg, se http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_highest_mountains . Lite kul kuriosa är svenske Sven Hedin var den ”förste” att försöka 1894, se http://en.wikipedia.org/wiki/Muztagh_Ata .

Bilden som visade berget har ni ju alla sett. Och ja, snö innebär att vi går upp på skidor och s.k. stegjärn. På http://www.xinjiangtibetexpeditions.com/muztagh_ata_climb_route_maps.htm ser ni lite kartor och rutter. Vi går till baslägret (4450 möh) och då tar kameler vår packning. Sedan har vi 3100 m att ”klättra”. Huvuddelen mha skidor med stighudar men vi har några passager där vi byter skidor mot stegjärn. Det är när vi skall passera de värsta glaciärspricorna…huvaligen…när jag läste om detta så…ja, då insåg jag att jag måste lära mig mycket om hur man säkert tar sig över en glaciär, speciellt där vissa sprickor kan vara översnöade och osynliga. Summerat handlar säkerheten bl.a. om att;

• Inte gå på ställen som vanligtvis har sprickor. Teorin är lika med isteori på en sjö; undvik sund, grund, vindbrunn etc. Här undviker man t.ex. svängar och lutningsändringar
• Man är repad, d.v.s. vi har klätterselar på oss och sitter fast i varandra. Man går med ca 12 m mellanrum och undviker slack i repet.
• Vara beredd på ett fall, och om det sker säkrar man sig genom att lägga sig på isyxan. Blir man hängande i repet blir man endera uppdragen av kompisarna (det man hoppas på) eller så finns en teknik att klättra uppför repet, som jag i alla fall har tränat en gång på.

Motivationen att lära sig ökade även rejält av att spana in den åsrygg vi skall gå uppför på Google Earth. Man ser basecamp, skidspår och människor så man får en bra bild av vad som väntar. Men, samtidigt som att det är lätt att bli skraj så är det viktigt att notera att jag inte har hittat några siter som varnar för denna risk. Informationen säger dock att man inte skall lura sig och tro att det är riskfritt.

I förberedelserna ingår även att se till man utrustningen finns på plats. Jag har fått en packlista och då inser man att det gäller att packa lätt, för annars blir det tufft. 1 kg extra på en höjd där vi har väsentligt mindre syre än ”här” gör stor skillnad. Jag har därför beslutat mig för att köpa in lite ny utrustning som gör att vikten totalt blir låg. Jag har även inhandlat neoprenansiktsmask och -pjäxöverdrag, nya ullsulor, dunhandskar etc. Allt med syftet att kunna hålla värmen. En ny dunsovsäck har det också blivit. Vår guide har dessutom lovat mig att vi vid dåligt väder ligger stilla i tälten och väntar på bättre tider.

Fram till baslägret har vi 4 dagar och sedan har vi ytterligare 1-5 dagar till acklimatisering…just acklimatisering är ”a och o”. Därefter räknar vi med att tillbringa 10 dagar på berget och då finns inga värmestugor eller restauranger att besöka. Jag kan redan nu ana känslan av att komma hem, ta en dusch, äta en god middag, krama och pussa Hanna och Stina, få lite nya juridikråd av Anna, köra en armhävningstävling med Victor och somna med Susanne vi min sida (istället för Peter).

Slutligen har jag tränat lite extra och bl.a. lagt in några pass med tung packning på ryggen. Jag har gått Bergeforssåret i Mellsta i pjäxor och kört rullskidor med 26 kg på axlarna….superjobbigt, säkert påverkat av att man spänner sig extra.. man vill ju inte dunsa i asfalten med 26 kg på ryggen. Mitt knä har dock hållit bra för dessa påfrestningar och det har varit viktigt att känna att jag kan lita på det.