matsbayard

Så har jag då gjort de sista (?) nödvändiga inköpen; skalkläderna, nya googles…och så blev den en extra dunväst (det var ju 70% REA). Insåg att det är ”billigt” att göra vinterinköp på sommaren, så det är ett tips till er som vill spara pengar. Men mig hem till Dalarna har jag även isyxan, som jag låtat av Peter. Tur att inte Brage har hemmamatch i kväll. Med den uppstickandes ur ryggan kan man ju bli tagen för huligan.

 

Idag var det annars en dag vikt för arbete och vila. I morgon blir den en rullskidtur med packning och på onsdag är det TCT (racercykelträningstävlig..). Sedan beslutet att åka har jag tränat bra, men tyvärr tär det ju på mina små fettdepåer. Därför har jag börjat fika, äta glass, chips och vad för onyttigt jag nu kan äta. Snart väntar 3 veckor i Italien också, så kanske jag då åtminstone kan lägga på mig ca 5 kg? Vilket lyxproblem det är att vilja gå upp i vikt J.

 

Så här mitt i kanske lite svar på kommentarer. Jo, Cina…jag har ju sagt at jag har kul på jobbet så visst kommer jag att sakna er. Och Thomas…Triona är ett kunskapsföretag och det är ju självklart att vi inte delar med oss av vårt strukturkapital hur som helst. Jag kan dock bjuda just dig på en halv dags konsult insats och berätta hur vi arbetar med riskanalyser, som ett av flera verktyg i vår kvalitetssäkring av uppdrag. Vi kanske kan ta det över några glas Brunello di Montalcino nästa vecka?

 

När jag är inne på riskanalysen vill jag passa på att tacka min kollega Anders Westberg. Efter att han sett den fick jag direkt feedback avseende en missad risk; nedfärden! Och ja, jag kan tänka mig att man är nöjd och glad där uppe men det gäller ju att komma ned också. Jag har förvisso tänkt på de hjältar som haft förstånd att vända t.ex. 100 m från Mount Everest topp och känt att ja, krävs det gör jag det samma. Men, jag hade missat att få med det på min risklista. Dina or kommer jag ha med i mitt huvud, hela vägen upp OCH ned.

 

Vyer som väntar

 

Väl i Smedsbo går jag med spänning mot postlådan…JA, kartan som jag beställda från Stanfords i London (alternativet som jag hittade var Ryska armen) hade kommit. Som f.d. orienterare (ja, jag kallar mig så nu för jag kan ju inte springa…) så dreglade jag lite lätt på kuvertet när jag öppnade det. Det är något magiskt med kartor som ger mig en trygghet. Nu har jag framgången i handen. Jag ser hur vi skall gå och jag kan med hjälp av kompass och GPS (höjd) ha en relativt bra uppfattning var vi är under hela vår färd.

 

I kväll tar jag mig en påse chips och sätter mig med kartan en stund innan jag lägger mig.

Mental förberedelse är nog det viktigaste för mig ;-). Att skriva ned
sina tankar känns bra och i och med att många frågar så beslutade jag mig att göra som barnen..jag bloggar! Nedan lite om min planering av turen till Kina!

 

Kommer vi hit?

 

När väl beslutet är fattat infinner sig genast massa frågor i ens huvud, för detaljerna har man ju inte granskat i beslutet ;-) . Hur mycket stigning är det, finns det kartor, hur tar man sig fram över en glaciär, har jag rätt utrustning? I takt med att frågorna dyker upp undrar man ju också om man har fattat rätt beslut. Den funderingen stärktes de första veckorna efter beslutet. Ju mer jag läste och skaffade information, ju mer insåg jag att detta inte är en lek! Men, nu börjar jag äntligen landa. Jag har stor respekt för det berg vi skall försöka bestiga och med respekt kommer sökandet av kunskap. Med ökad kunskap ökar tryggheten och jag börjar känna mig redo.

 

 

Vart var det jag då skulle, jo till Muztagh Ata 7546 möh, vilket är världens 43 högsta berg, se http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_highest_mountains . Lite kul kuriosa är svenske Sven Hedin var den ”förste” att försöka 1894, se http://en.wikipedia.org/wiki/Muztagh_Ata .

 

Bilden som visade berget har ni ju alla sett. Och ja, snö innebär att vi går upp på skidor och s.k. stegjärn. På http://www.xinjiangtibetexpeditions.com/muztagh_ata_climb_route_maps.htm ser ni lite kartor och rutter. Vi går till baslägret (4450 möh) och då tar kameler vår packning. Sedan har vi 3100 m att ”klättra”. Huvuddelen mha skidor med stighudar men vi har några passager där vi byter skidor mot stegjärn. Det är när vi skall passera de värsta glaciärspricorna…huvaligen…när jag läste om detta så…ja, då insåg jag att jag måste lära mig mycket om hur man säkert tar sig över en glaciär, speciellt där vissa sprickor kan vara översnöade och osynliga. Summerat handlar säkerheten bl.a. om att;

 

• Inte gå på ställen som vanligtvis har sprickor. Teorin är lika med isteori på en sjö; undvik sund, grund, vindbrunn etc. Här undviker man t.ex. svängar och lutningsändringar
• Man är repad, d.v.s. vi har klätterselar på oss och sitter fast i varandra. Man går med ca 12 m mellanrum och undviker slack i repet.
• Vara beredd på ett fall, och om det sker säkrar man sig genom att lägga sig på isyxan. Blir man hängande i repet blir man endera uppdragen av kompisarna (det man hoppas på) eller så finns en teknik att klättra uppför repet, som jag i alla fall har tränat en gång på.

 

Motivationen att lära sig ökade även rejält av att spana in den åsrygg vi skall gå uppför på Google Earth. Man ser basecamp, skidspår och människor så man får en bra bild av vad som väntar. Men, samtidigt som att det är lätt att bli skraj så är det viktigt att notera att jag inte har hittat några siter som varnar för denna risk. Informationen säger dock att man inte skall lura sig och tro att det är riskfritt.

 

I förberedelserna ingår även att se till man utrustningen finns på plats. Jag har fått en packlista och då inser man att det gäller att packa lätt, för annars blir det tufft. 1 kg extra på en höjd där vi har väsentligt mindre syre än ”här” gör stor skillnad. Jag har därför beslutat mig för att köpa in lite ny utrustning som gör att vikten totalt blir låg. Jag har även inhandlat neoprenansiktsmask och -pjäxöverdrag, nya ullsulor, dunhandskar etc. Allt med syftet att kunna hålla värmen. En ny dunsovsäck har det också blivit. Vår guide har dessutom lovat mig att vi vid dåligt väder ligger stilla i tälten och väntar på bättre tider.

 

Fram till baslägret har vi 4 dagar och sedan har vi ytterligare 1-5 dagar till acklimatisering…just acklimatisering är ”a och o”. Därefter räknar vi med att tillbringa 10 dagar på berget och då finns inga värmestugor eller restauranger att besöka. Jag kan redan nu ana känslan av att komma hem, ta en dusch, äta en god middag, krama och pussa Hanna och Stina, få lite nya juridikråd av Anna, köra en armhävningstävling med Victor och somna med Susanne vi min sida (istället för Peter).

 

Slutligen har jag tränat lite extra och bl.a. lagt in några pass med tung packning på ryggen. Jag har gått Bergeforssåret i Mellsta i pjäxor och kört rullskidor med 26 kg på axlarna….superjobbigt, säkert påverkat av att man spänner sig extra.. man vill ju inte dunsa i asfalten med 26 kg på ryggen. Mitt knä har dock hållit bra för dessa påfrestningar och det har varit viktigt att känna att jag kan lita på det.

 

I sommar skall jag bestiga Mustagh-Ata, en topp i kanten av Himalaya ”världens tak”, som är drygt 7500 m hög (se Muztagata och http://www.summitpost.org/muztagh-ata/151886 )! Varför? Jo, för att ödet plötsligt gav mig en möjlighet och att detta är en barndomsdröm. Det har ju ingen att göra med Triona egentligen, men nu vet ni var ni har mig i sommar.

 

 

”Resan” började i början av mars då Peter Forsberg (Fleetech) berättade om sin kommande expedition till Mustagh-Ata. Jag lyssnade men stort intresse och kände både lust och skräck. Tänkte inte mer på det förrän det den 14 mars kom ett mail från Peter med rubriken ”På temat man lever bara en gång...”. Ett avhopp ur teamet på fyra personer öppnade en möjlighet att hänga med?! Det var dagarna innan vi skulle på topptur till Helags så mitt svar blev;

 

”Det var en farlig fråga. Vi börjar med Helags…behöver i så fall många bra säljargument till fru och barn. Hade jag inte haft dem och jobb så hade jag sagt ja direkt.

När åker ni? När kommer ni hem?”

 

Säljargument? Jag insåg snabbt att det inte höll. Det fanns inga bra argument så jag kände omgående att svaret skulle bli ett NEJ. Men, tiden gick och desto längre tiden gick, desto starkare talade ödet till mig. Jag kom fram till att jag sannolikt aldrig kommer att göra något liknande igen och samtidigt har jag faktiskt inte ställt mig själv inför en sådan tuff utmaning någon gång i mitt liv…känslan av detta är konstigt nog inspirerande? Och så var det ju faktiskt en barndomsdröm.

 

Efter mycket tänkande och att bl.a. ha läst om svenska Annelis försök att bestiga berget på; http://www.utsidan.se/cldoc/anneli-och-muztagh-ata-2010-del.htm beslutade jag mig för att säja JA. Annelis berättelse avdramatiserar det hela men som Peter summerade, lär man sig att det finns väldigt många orutinerade människor som försöker sig på sådana här projekt utan att respektera de risker som trots allt finns.

 

Nu vet ni alla bakgrunden och motivet, och jag hoppas att ni alla förstår mina tveksamheter. Att under en månad lämna familjen är tufft. Jag tror dock att det kommer hem en man, pappa, bror, son och kollega som är samme person som förr men med en syn på livet som har utvecklats.

 

Mitt mål med resan är att få en häftig upplevelse. Att nå toppen kommer i andra hand. D.v.s. prioriteringarna avseende tid-kvalitet-pris ligger i första hand på kvalitet. Att nå toppen snabbt till vilket pris som helst är inte värt risken. Vi lämnar Sverige den 19 juli och landar igen den 11 augusti. Vi räknar med att själva toppturen tar ca 10 dagar. För att dämpa ev. oro hos mina nära och kära testade jag faktiskt ett av Trionas projektverktyg på detta projekt; riskanalysen ! Den är inte komplett ännu men genom att jobba sig igenom denna får man dels en mental förberedelse och dels insikter och kunskaper, som är nyttiga och definitivt minskar riskerna. Fram tills nu trodde jag t.ex. att den enda faran med hög höjd var kyla och att det var ont om syre. Nu vet jag att det låga trycket på hög höjd kan orsaka allvarliga skador också. Med nyvunna kunskaper, som en följd av riskanalysen, är jag övertygad om att jag inte kommer att få allvarliga skador p.g.a. höjden ;-)

 

Progressrapportering är ju ett annat användbart ”verktyg”. Enligt rykte har en kinesisk teleoperatör täckning så högt upp som till ca 6000 möh så förhoppningsvis kan progressrapporter lämnas in tills vi nästa är på toppen :-).